Västra Vemmenhög i Skåne, här är jag hemma, och här på söndagen den 20 mars 1898 började min underbara resa genom Sverige:
Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gång. Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur lärkorna drillade. Hönsen och gässen gingo på gården, och korna, som kände vårluften ända in i båsen, gåvo ibland till ett råmande.
Den 8 november kom jag tillbaka i Västra Vemmenhög efter min glada resa med vildgässen:
Men pojken dröjde ännu på tröskeln. Han kunde inte förstå, att de blevo så glada åt honom, sådan, som han var. Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt.
"Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!" ropade han.
Den 9 november blev det sagt adjö till vildgässen, på stranden öster om fiskebyn Smyge:
Han hörde Akka ropa uppe i luften, men han förstod inte vad hon sade. "Vad är detta? Har vildgässen bytt om språk?" undrade han.
Han vinkade åt dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: "Här är jag, var är du?"
Det såg ut, som om detta bara skulle skrämma dem. De höjde sig och foro utåt havet. Då förstod han äntligen! De visste inte, att han var en människa. De kände inte igen honom.