Ovan, Bjuröklubbs fiskekapell ute och inifrån; nedan, Bjuröklubb fyr
Vi går genom rymden och tiden, allt snabbare, allt längre. Eller är det världen som rör sig nedan oss? -
Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens berättelse, därför att han nu själv reste fram över samma land, som denne talat om. Örnen hade sagt honom, att den jämna kuststräckan, som bredde ut sig under dem, var Västerbotten, och att de blånande åsarna långt i väster lågo i Lappland.
Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde. På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes. Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att örnen slog och slog med vingarna utan att komma ur fläcken. I stället var allting under dem i rörelse. Hela marken och allt, som fanns på den, drog sig sakta söderut. Skogarna, husen, ängarna, gärdsgårdarna, älvarna, städerna, skärgårdsöarna, sågverken, allt var statt på vandringen. Han undrade vart allt det där skulle bege sig. Hade det tröttnat på att stå så långt uppe i norr och ville flytta ner mot södern?
Ovan, på vägen mellan Blacke och Bjurön: en speciell dicotypgran med längre grenar/nålar i nedre delen och mycket korta grenar/nålar ovanför; nedan, fyren söder om Holmsund och en gravplats från bronsåldern: en gravhål och en grav i form av ett skepp intill den idylliska Mjösjö.
